Karl-Petter Thorwaldsson. (Foto: Kalle Laajala)

Tal av LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vid utdelningen av Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2014 till Susanna Alakoski

Det talade ordet gäller

Det är nu 29e året i rad som vi delar ut Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för att, som det står i stadgarna från 1986, “stödja och stimulera arbetarlitteraturen”.

Men vad är arbetarlitteratur?

Litteratur skriven av arbetare?
Litteratur för arbetare?
Eller litteratur om arbetare?

Det finns många definitioner, både bland litteraturvetare och bland arbetarförfattarna själva.

För mig handlar det om ordet synliggörande.

Så här skriver t ex Föreningen Arbetarskrivare på sin hemsida:

Det påstås ofta att arbetare inte finns. Men någon hämtar dina sopor, bygger ditt hus och tar hand om din gamla mamma. Någon kör bussen du åker med, tillverkar dina skor och ser till att malmen kommer upp ur gruvan. Någon städar dina barns skola, serverar maten på restaurangen, lagar din bil. Arbetets författare synliggör den världen och dess villkor.

Det tycker jag är en bra definition. Det handlar om att göra människor synliga, att ge röst åt arbetarklassen.

Fackföreningsrörelsen insåg tidigt att kulturen kan hjälpa oss att berätta vår historia. Det handlade om litteratur, men inte enbart:

  • Gå upp på vilket förbundskontor som helst och ta del av en fantastisk konstskatt.
  • Gå till vilket bibliotek som helst och se böckerna av alla de författare som satt ord på arbetarklassens vardag, arbetande människors tankar om livet och kärleken, deras glädjeämnen och sorger.
  • Eller ta del av de olika sorters kulturarbete som görs lokalt i fackliga avdelningar. Det kan handla om att dokumentera sitt industriarv, att använda kulturen på fackliga möten eller om att skapa arbetsplatsbibliotek där sådana inte finns.

Vi vet att bokläsande, och inte minst att skriva själv och att gå på bibliotek, fortfarande är en fråga om klasstillhörighet. Samtidigt visade vår egen undersökning “Röster om facket och jobbet” för några år sedan att det finns hopp. Och det beror framför allt på kvinnorna.

Det verkar vara de som idag bär upp kulturen inom arbetarklassen. Mer än 300 000 kvinnor inom LO uppgav t ex att de brukar skriva på sin fritid. Bland männen var det en tredjedel, och skillnaden var störst bland unga.

Det ger oss anledning att fundera över vilka konsekvenser detta kan få och hur vi kan vända den trenden.

Ivar Lo-priset är en del i det arbetet. Andra delar är t ex Boken på arbetsplatsen och “Läs för mig pappa.

I grunden handlar det om folkbildning. Detta slitna uttryck om något som byggde det moderna Sverige.

Susanna Alakoski har beskrivit det på ett lysande sätt i en av sina krönikor i Dagens Arbete. En beskrivning som gör mig som LO-ordförande, och tidigare ordförande i ABF, varm om hjärtat.

Syftet med folkbildning var, och är, att på ett demokratiskt och jämlikt sätt få medborgarna i samhället att ta till sig kunskap och reflektera över den. Vad kunskap är kan vi bråka om. Men grunden handlar om hur vi lever ett bra liv tillsammans. Hur vi bygger ett socialt hållbart samhälle.

För mig handlar både kultur och folkbildning om samma sak: om att utveckla det humanistiska perspektivet. Om att människan inte bara är en produktionsfaktor.

Att läsa, skriva själv, ordna seminarier och diskutera på möten gör det möjligt att bevara egna ord och tankar och att förstå maktens språk. Då går det att tränga bakom de ytliga bilderna av verkligheten och förstå vad som egentligen händer. Och vad som är motiven bakom olika beskrivningar av verkligheten.

Men om vi överlåter åt andra att forma språket, att berätta och att skriva - då överlåter vi åt andra att beskriva problemen och att ange lösningar. Då överlåter vi åt andra att bestämma över våra arbeten och våra liv.

För den som inte vågar, kan eller orkar, höja sin röst hörs inte.

Susanna Alakoski, du ger röst åt många sådana människor.

Mitt eget första möte med ditt författarskap var Svinalängorna 2006. Om barnet som tvingas bli vuxet alldeles för tidigt och som försöker att finna en väg ut ur det mörka och svåra.

Sedan följde systern i Håpas du trifs i fengelset, som vägrar att ge upp om sin missbrukande bror.

Och inte minst barnböckerna om kompisarna Tiia och Peggi som båda bor tillsammans med en ensamstående förälder, en så kallad “mammapappa”.

Genom dina ord möter vi dessa människor och kan sätta in deras, och vårt, liv i ett sammanhang.

Juryn skriver i sin motivering att du får priset för:

Ett författarskap som ger röst, plats och därmed upprättelse åt de mest utsatta människorna i det svenska klassamhället. Susanna Alakoskis verk från debuten med Svinalängorna (2006) och framåt visar på en konsekvent solidaritet med fattiga och föraktade, byggd på en sällsynt kombination av självupplevd erfarenhet och tillämpad inlevelseförmåga, uttryckt i ett språk med fängslande undertext. Skildringen i Oktober i Fattigsverige (2012), i det som till det yttre är en dagboksroman, stegras till händelser och scener som inte lämnar någon oberörd. Med Susanna Alakoskis episka kortprosa når svensk arbetarlitteratur en estetisk och formmässig nydaning.

Därför är det med stor glädje jag idag delar ut fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2014 till dig.

Välkommen upp på scenen, Susanna!