Alakoski talar, och visar med privata foton ett kollage av sin historia. (Foto: K. Laajala)

Jag är en tuffing, gråter sällan (offentligt), men när Jan-Henrik Sandberg ringde, sa att jag tilldelats Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris började jag snyfta.

Jag är med i Facebook sedan ett par år.

I dessa nät-tider.

Jag börjar med att läsa upp det Facebook meddelande jag la ut morgonen efter tillkännagivandet.

Godermorgon!

Om vore jag ungdom, eller Hollywood fru, skulle jag antagligen säga OMG: OMG: OMG.

Vore jag trettio hade jag kanske försökt smita på en restresa (av blygsel).

Nu är jag 50 fyllda, och vaknar med overklighetsmyror rusande i kroppen, förmodligen är detta glädje. Jag vill försöka säga några futtiga ord.

De två senaste veckorna är sannerligen overkligt overkliga.

Att det finns så många priser!

Att Oktoberboken, som visserligen var krävande att skriva, har blivit läst på det sätt den har blivit läst. Det gör mig hoppfull. Jag är mycket glad, tacksam, och en smula jättestolt.

Bilden är ett kollage av min historia. Så långt tillbaka jag kunnat leta är vi arbetare. Tack pappa som svetsade, svarvade, skruvade, sprang och bar tungt. Som var så jäkla rolig. Tack mamma som städade, passade dom andras barn, diskade, vårdade de sjukas fötter. Som läste så mycket böcker. Som var så smart. Tack farmor som serverade alla dessa år på Ravintola Tillikka i Tammerfors (vilket för övrigt är den restaurang, i vilken soldatpojkarna i Väinö Linnas torpartrilogi, får sig ett skrovmål när de är på väg till fronten). Tack farmor, du som var så envis och rekorderlig. Tack mormor, du som gjorde dina 40 år på textilfabriken; Vaasan Puuvillatehdas. Som var så innerligt snäll, och som kunde berätta. Det var bra att du började röka när du fyllde femtio (efter hjärtinfarkten), och unna dig ett glas. Tack hela torparsläkten (ungefär det samma som statarsläkt). Som delvis överlevde. Det jag skriver, skriver jag för alla oss som har rötter i denna mylla, och för alla er som är intresserade av denna myllas samhälleliga nytta och konsekvenser, på lång och kort sikt, mänskligt, socialt, psykologiskt.

Nu tillbaka till jobbet!
(det finns böcker att skriva)

Puss&Kram
Ps. Det är jag som rensar fisk på bilden från fiskfabriken.
Pps. Priset delas formellt sett ut först 23/2 2014, då håller jag ett ordentligt tacktal.

Min kontakt med Ivar Lo fick jag genom mamma. Hon läste arbetarlitteraturen, och jag tror att den var den enda värld där hon kunde föra viktiga samtal, och på allvar existera. Jag tog med mig romanen Trälar hit idag. Den stod hemma i bokhyllan, tillsammans med Analfabeten och Pubertet. Mamma klippte ut recensionerna ur Ystads Allehanda. De ligger kvar här i boken. Men jag gick omvägar runt arbetarlitteraturen. Arbetarlitteraturen låg för nära. För många krokiga ryggar, för mycket alkoholism, för fattigt, för futtigt. Jag behövde Inger Alfvéns böcker. Något annat, som inte påminde om mitt eget liv. Mitt mer personliga förhållande till Ivar Lo handlar om en specifik scen i God natt, jord. Ivar Lo sitter på tillsammans med en författarkollega i ett hus. De är på skrivläger. Kollegan knackar febrilt på skrivmaskinen. Ivar Lo befinner sig i skrivkramp. Hör genom taket hur kollegans verk växer och växer, och skrivkrampen frodas. I en annan scen sitter Ivar Lo i gräset, en nyckelpiga kryper över hans pekfinger. Det är stunden då han kläcker romanens titel: God natt, jord.

Jag kände avundsjuka när jag läste hur dessa författare kunde få sitta i fred i ett hus och skriva en hel månad. De hade dessutom tid att sitta i gräset, och att ha skrivkramp. Jag tänkte: så vill jag också ha det en dag. Jag vill sitta i ett hus, och i gräset, och använda min hjärna.

Oktober i Fattigsverige inleds med ett citat av Allen Ginsberg.

“Skriv det som får dig att sucka”.

Jag tror att alla människor har sina suckämnen.

Jag har definitivt mina.

Den här bokens suckämnen är modern fattigdom. Och mina egna erfarenheter av att ha levt i social- och ekonomisk utsatthet som barn.

Jag befann mig på ett möte med min förläggare, Magnus Bergh, i Stockholm.

Vi talade om den bok som egentligen skulle kommit ut när Oktoberboken kom ut.

När vi talat klart hörde jag mig själv säga, att jag hade kommit lika långt med en annan bok. Så berättade jag om Oktoberboken, avslutade med att säga: nu får du välja vilken bok som ska komma ut först. Förläggaren valde Oktoberboken. Det var bara det, att jag hade ljugit. Jag hade inte skrivit en enda rad på boken. Och det fanns ingen genre. Men jag visste så väl vad det var jag ville berätta. Bara inte hur.

Oktober i Fattigsverige är skriven utifrån minnen, minnen som jag minns. Den är också skriven utifrån minnen som jag inte minns. Och minnen som kroppen minns. Den är också skriven utifrån minnen som andra människor minns om mig, och min familj.

För att förstå min barndoms belägenhet har jag även undersökt min sociala förhistoria. När jag gjorde det hittade jag två ensamstående mammor. Min mormor, och min farmor. Också min mormor växte upp med en ensamstående mamma. De var ensamstående av inga konstiga skäl. Folk blev sjuka, det fanns inte penicillin. Folk dog.

Min mormor var analfabet, jag är författare.

Det har sedan mormor var liten gått hundra år.

Det är lång tid. Samtidigt är det en kort tid.

Jag brukar fråga publiken på bibliotek.

“I ett land med skolplikt sedan mitten på 1800-talet, varför gick min mormor inte i skolan?”
Publiken skruvar på sig, tänker.

“Hon hade inga skor.”

“Hon var flicka, tvungen att hjälpa till hemma.”

“Hon hade dyslexi.”

“Det fanns inte skola där hon bodde.”

“Familjen hade ingen mat.”

“Hon kom från en dysfunktionell familj.”

“Skolan var resande, den kom inte dit där hon bodde.”

“Hon var finsk rom.”

“Hon var handikappad.”

Alla dessa alternativ är både rimliga och kloka. De kunde samtliga utgjort svaret till mormors analfabetism. Många blev analfabeter av dessa skäl, särskilt fattigfolken. Men endast en gång har en enda person gissat rätt vad gäller just min mormor

Det var vanligt med pigor i början av 1900-talet. Det hände att pigorna blev med barn. Det hände att det var prästen som var far till barnet. Eller godsägaren, eller gårdsherrn. Kanske sonen i huset. Men i kyrkböckerna från förr stod då att läsa att barnet var “faderlöst”. Detta fick oerhörda konsekvenser, för barnet, och för modern. Att växa upp med en ensamstående mamma på den tiden var som att begå ett av de värsta brott. Lagen var sträng mot dessa hemligheternas barn. De fick inte gå i skolan, de fick inte lära sig att läsa, de stämplades och dömdes. Många använder ordet oäkta. Det ser jag som en skön omskrivning för det betydligt hemskare och mer riktiga ordet “horbarn”. Mormor var ett horbarn. Så stämplade man. Det hjälpte inte om det funnits kärlek med i bilden. Man gifte sig icke över klassgränserna! Min mormor, som inte fick gå i skolan, som inte fick lära sig att läsa och skriva, hon fick inte heller gå på samma sida på gatan som barnen med gifta föräldrar gjorde.

Än idag har jag en känsla av att det är de ensamstående mammorna och de ensamstående mammornas barn som har det svårast. I alla fall är det detta som Rädda Barnen försöker tala om för svenska folket i sina rapporter. Barn till ensamstående löper störst risk att, tillsammans med barn till utrikesfödda föräldrar, hamna i ekonomisk- och social utsatthet.

I fattiga familjer förr fanns det en bok: Bibeln. En välvilligt inställd släkting lärde mormor att läsa med hjälp av bibelstudier, och hon lärde sig också att skriva. Men hennes språk blev aldrig skolat, och hon misslyckades med grammatik och punkter. Hon misslyckades med kommateringen. Hon skrev livet ut med ett barns handstil. Men på äldre dar formulerade mormor sin fabriksvardag i rim och ramsor. Poesin kräver ingen grammatik, den kräver inga skiljetecken. Så ett oskolat språk kan räcka till det finaste vi har: poesin. Jag tror att jag ärvt en talang genom mormor.

Mormor var analfabet, jag är författare.

När Jan-Henrik Sandberg ringde såg jag en miljon blåställ, numera svartställ framför mig, De ställde sig på rad, med mössan i hand, de bugade. Det fick mig att tänka på Huset vid Flon, av Kjell Johansson. Det händer inte ofta, att jag kramar böcker jag läser. Men just Huset vid Flon kramade jag.

I “greve von Johansson af Karnsens” familj drömmer man om att vara en vanlig arbetarklassfamilj. Så ock gjorde man i min. En rad förföljer mig:

“Aldrig ska jag glömma det skimmer som uppstår i en blick när en människa med mycket sorgsna ögon ler.”

Bland dessa, en miljon blåställ, numera svartställ, som ställde sig på rad, med mössan i hand, och bugade, stod Jorma Alakoski. För en jävla gångs skull såg han stolt ut - fast han antagligen inte visste vem Ivar Lo Johansson var, och fast han förmodligen sket fullkomligt i Ivar LO, hans statare, och morsans bildningsbibliotek. Detta var nog ändå ett pris han kunde förstått andemeningen i. Farsan var svetsare, svarvare, grovarbetare. Och vår historia en berättelse som låg långt framför oss, så långt, att ingen av oss själva hade en aning om den.

Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den ibland ‘oskötsamma’ sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige, under epoken arbetskraftsinvandring. Och det är precis vad jag ska göra.

Jag ska skriva upp prispengarna.

Pris är viktiga.

Pris betyder arbetstid.

Tack juryn, tack LO, tack Ivar Lo.

Jag ska göra mitt bästa.

Text: Susanna Alakoski
Kollage: Susanna Alakoskis privata foton