Inspelning (via ABF Live)

Stefan Löfven äntrar scenen vid cirka 36:05.

Stefan Löfven: Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris till Maria Hamberg 23 februari 2012

Det talade ordet gäller

Stefan Löfven 2012. Foto: Kalle Laajala
Stefan Löfven 2012. Foto: Kalle Laajala

Jag har arbetat som svetsare och plåtslagare, som truckförare och masugnsarbetare, som maskinskötare och montör på järnverk, koksverk och verkstäder i nästan 25 år. Det har varit tunga jobb bland övervägande män. Men inte bara karlar. Det har funnits någon kvinna här och var.

I många år hade jag en dröm om att få berätta om de kvinnor som likt mig själv gått omkring som invandrare i mansvärlden, i blåställ och stålhätteskor på arbetstid. Jag ville berätta om starka, manhaftiga kvinnor med permanentat hår och om små, sega och uthålliga varelser som inte alltid varit så välkomna där de blivit placerade av någon oförstående personalman. Jag ville berätta om våra erfarenheter som arbetare i industrin, hur vi klarat av att dela mäns arbete med män, hur vi klarat av att hantera verktygen och skämten.

Så här presenterar sig Maria Hamberg i inledningen till boken “Vem gjorde hålen” år 2004.

Och Maria har verkligen en rik erfarenhet av modernt industriarbete på många olika håll i landet - från järnverket i Luleå via korvfabriken på Söder i Stockholm till lastbilsbyggandet på Scania i Södertälje där Maria blev kvar i många år. Om arbetarlitteratur är något som skrivs av arbetare, om arbetare och för arbetare - så uppfyller Maria Hambergs böcker med råge dessa kriterier.

Arbetarlitteraturen är i hög grad levande i vår tid och lika nödvändig för oss som människor - nu som tidigare. Behovet av identifikation är stort och viktigt - att synas i såväl litteratur som film och bildkonst.

Maria Hamberg ingår på ett självklart sätt i vår långa och rika tradition av arbetarförfattare och fortsätter, som jag ser det, på en tråd som började spinnas för drygt 100 år sedan. Din namne - Maria med efternamnet Sandel - en av våra tidigaste arbetarförfattare var också industriarbetare och försörjde sig livet igenom som trickåstickerska. Maria Hamberg och Maria Sandel har industriarbetsplatsen som huvudsaklig arena för sina olika berättelser. Kollektivet ges stor plats i skildringarna och på samma gång de olika individerna och deras sätt att förhålla sig till det gemensamma.

Vardagssammanhållningen finns där men också motsättningar av större eller mindre slag som sätter solidariteten på prov. Båda författarna ställer frågan om vad ett inhumant produktionssystem gör med människan och diskuterar möjligheten att kunna stå emot en utveckling som riskerar leda till ökad konkurrens mellan människor istället för samverkan arbetarna emellan.

Gemensamt för dessa båda författare är också avsaknaden av glorifieringar av industrins arbetare. Svåra frågor tas upp. Hos Maria Sandel finns strejkbrytare - hos Maria Hamberg ligger främlingsfientligheten på lur när arbetslöshet och utslagning gör människan ännu mer maktlös än annars.

Maria Sandel tillhör en pionjärgeneration - hos henne möter vi stadens kvinnliga industriarbetarklass som nyss flyttat in från landsbygden i hopp om att få arbete. Själv bor hon på Svältholmen - Kungsholmen kallades så på hennes tid - nöden var stor även för dem som hade arbete och särskilt om man var kvinna. För hundra år sedan tjänade kvinnorna som regel inte ens hälften av de uselt betalda männen, så även om man hade jobb så kunde många ändå inte försörja sig utan tvingades till prostitution.

I Maria Hambergs böcker möter vi dagerns kvinnliga industriarbetare som kommit flyttandes till Sverige från andra länder. Hon skriver framför allt om kvinnor på manligt dominerade arbetsplatser - oftast med tunga jobb i skiftgång. Arbetets villkor sätter spår i livet i övrigt. I boken “Några gjorde hålen” får vi möta de finska arbetarna som oftast löste barntillsynen i familjen genom att kvinnan och mannen jobbade motskift. I veckorna träffade man bara varandra en kort stund på parkeringsplatsen utanför jobbet när man avlöste varandra med barnen.

Vardagens sociala liv med drömmar, förhoppningar och tillkortakommanden spelar en viktig roll i båda Mariornas berättelser. Ibland sägs det att arbetarlitteratur har ett drag av gråhet och tristess över sig - ja att den till och med är deprimerande. Här bevisas motsatsen - människorna lever och berättelserna har nerv - och humor!

Ett annat gemensamt tema för Hamberg och Sandel är bildningsfrågan och litteraturens roll. För arbetarrörelsen och arbetarbildningen har boken alltid haft en central roll för de mångas möjligheter att få kunskaper om det samhälle vi lever i. Den socialt och politiskt inriktade skönlitteraturen blev för många den första ideologiska skolningen - samma sprängkraft menar jag att den har i dag - eller kan ha.

För Maria Hamberg är kampen för allas tillgång till språk och läsande inget okänt eller nytt. Under många år har hon varit med och utbildat bokombud som bygger arbetsplatsbibliotek på våra olika arbetsplatser där även de mest inbitna ickeläsare blir entusiastiska bokslukare. Det är viktigt att få säga det i en tid då läsandet minskar och den borgerliga regeringen har slopat stödet till kultur-i-arbetslivet, dit de läsfrämjande projekten hörde.

För några år sedan hade jag förmånen att få inviga ett arbetsplatsbibliotek i Umeå på en stor arbetsplats där man också bygger lastbilar. Gåvan jag hade med mig var rätt självklar - varsin bok från de två bilbyggande arbetarförfattarna Mats Berggren och Maria Hamberg med en outtalad uppmaning att någon på den stora industrin i norr skulle anta utmaningen att skildra arbetet, livet och arbetsplatsen.

Någon roman har det inte blivit ännu men dock en lång resonerande recension av Maria Hambergs senaste bok “Drömfabriken”. Jag vill gärna citera klubbordföranden vid Volvo Umeverken Jan-Olov Carlsson i det han skriver om Marias bok:

Jag ska säga det på en gång. Jag läser romanen överkänsligt och med viss misstänksamhet. För den skildrar exakt den miljö som varit min egen arbetsplats i mer än 30 år, dvs. en modern lastbilsfabrik. Förenklingar och schabloniseringar blir outhärdliga om de går att avslöja med egna erfarenheter. Maria Hamberg består provet, inte minst för att hennes egna arbetslivserfarenheter just handlar om tungt industriarbete. Kanske är risken då större att förhärliga gemenskapen och idolisera vardagens hjältar, men inte heller det belastar romanen.
Men i Drömfabriken framställs ändå en hoppfull bild. När det kommer till kritan finns det en medvetenhet om att man alla är medlemmar i samma klass och att solidariteten, trots uppgifter om annat, inte behöver dödförklaras.

Ja bättre omdöme kan man knappast få från en som har delat vardagen.

Det är vår tids problem, vårt tids människor som kommer till tals i Maria Hambergs böcker. Du väjer inte för de svåra frågorna i en samhällsutveckling där de mörkblå krafterna tagit sig alltmer tolkningsföreträde för varje år.

Många frågor ställs: Ökande klassklyftor och ett samhälle som riskerar att gå isär - vad får det för följder för det stora flertalet människor i vårt land? Hur kan en arbetarrörelse som har solidaritet och rättvisa som riktmärke återerövra sin nerv och vitalitet? Hur motverkar vi främlingsfientlighetens fula tryne varhelst det dyker upp? I dina böcker läser jag tydligt att vi inte kan överlåta de stora viktiga frågorna åt någon annan - vi måste alla vara med och ta ansvaret för att driva utvecklingen i rätt riktning.

För mig finns ett starkt igenkännande i dina skildringar. Jag kan höra en särskild ångermanländsk ton i ditt språk. Den verklighet du beskriver i dina böcker har också varit min i många år. Men det du skriver, de frågor du tar upp har en angelägenhet som är vidare än så.

Det är därför med stor glädje jag nu vill överlämna fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2012 till dig men först vill jag läsa upp motiveringen för priset:

Arbetet, arbetsvillkoren och nuet är väsentligt i Maria Hambergs författarskap. Hon skildrar kollektivet och belyser individen. I hennes texter, som utspelas i industrins kärva vardagsverklighet, synliggörs förhoppningar om gemenskap och solidaritet men även förtryck, konflikter och motsättningar. Träffsäkert och utan övertoner visar hon kvinnors utsatthet i miljöer där arbetsvillkoren är starkt präglade av manliga värderingar.

Maria Hamberg tillhör arbetarlitteraturens förnyare. Hon ger den moderna industrins arbetare gestalt och skildrar dem inifrån, konkret och med erfarenhet och delaktighet som bara det självupplevda kan uppnå. I romanen Drömfabriken ger hon en mer nyanserad och djupare bild av arbetet i bilindustrin än den som förmedlas i medias nyhetsrapporter om tillståndet i en för landet viktig näringsgren.

Jag vill också berätta vad du får. Först och främst en god portion arbetsro - det vill säga priset som består av 125 000 kronor för nytt skapande. Motiveringen för priset får du i inramad form.
Du får också ett träsnitt av Sven Ljungberg, som är den konstnär som illustrerat många av Ivar Lo-Johanssons noveller.

Den som får fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris får också några dagars vistelse på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna, dit Ivar Lo själv gärna återkom.