Foto: Kalle Laajala/ARAB

Jag är mycket glad över detta pris. Och lite förvånad. Min relation till Ivar-Lo har kanske inte varit den bästa. Men det är väl inte för min relation till Ivar-Lo som jag får priset utan förhoppningsvis för min roman, Bergets döttrar. Och systrarna och bröderna vid Kungsbergets fot låter hälsa att de är mycket glada, ty - som de meddelar via författaren: Vi har haft så förtvivlat svårt att tro att våra liv och berättelser varit särskilt märkvärdiga. Vi ska ju inte tro att vi är nåt.

Tillbaka till Ivar Lo:
Ni som är bevandrade i litteraturhistoria eller kvinnohistoria kanske är bekanta med det faktum att Ivar Lo inte alltid behandlade sin kollega Moa Martinson som en jämlike. Ivar Lo var förstås ett sorts offer för sin tids kvinnosyn. Den kvinnliga författaren kunde inte tas på samma allvar som Fridegård och Ivar Lo. Moa med flera skuffades ut i periferin, eller misstänkliggjordes: var det verkligen de som skrev? Lyftes de fram kopplades deras verk inte sällan samman med moderskap, som i följande recensionscitat: När hon fingrar på urspenen flödar mjölken vit och äkta.
Jag låter det vara osagt hur mycket synen förändrats fram till idag, men en gång för inte så länge sedan, när jag väntade mitt första barn, blev jag på en uppläsning presenterad enkom med orden: och här är Anna Jörgensdotter, höggravid!

Så, jag har sympatiserat med Moa, tytt mig till henne och Stina Aronson och Elin Wägner, med flera. Men jag har också skämts för att jag inte läst De stora Männen. Man framstår ju som mycket mer illitterat om man inte läst De stora Männen än om man inte läst De stora kvinnorna.
Jag har med lust och glädje stor slukat allt av De stora kvinnorna. Jag har skytt de manliga arbetarförfattarna för att jag upplevt att de stängt oss kvinnor ute, men också för att jag velat stänga ute dem. Jag har trott om dem slarviga och klichéstinna kvinnoporträtt, och det finns inget jag är så känslig för. Jag har också tenderat att blanda ihop person och don, något jag avskyr när det händer mig.

Det har alltid varit svårare för kvinnan att välja sin egen väg, att vara outsider, att skriva, att leva på sitt skrivande, att bli respekterad i en intellektuell bransch. Vi är ju så satans emotionella vi kvinnor.
En kollega till Moa, Maj Hirdman, frågar, på 30-talet, var de andra kvinnliga proletära diktarna är och svarar sedan själv:

Jag tror jag vet det. De äro kvävda som den lärda kvinnan jag bar vid mitt bröst. Där femton män slog sig fram, där stöpo femton kvinnor. Tystnaden omkring deras fall säger mig mycket, jag, som vet varför de stupat /…/ En proletär diktare kan ju i vissa fall leva på sin hustru under de tider då han skapar sitt verk. Hon kan se till att han får den avskildhet och ro mannen behöver så långt förhållandena medgiva. En kvinna i motsvarande situation kan aldrig få denna avskildhet och ro. Ty mannen diskar inte och sköter inte barnen, då han kommer hem från sitt arbete. Han gör det inte ens om han är arbetslös, åtminstone inte gärna och tillfredsställande.

Ur det svåra föds en längtan. När utrymmet är snävt blir uttrycket än viktigare. Blir utrymmet för snävt kvävs uttrycket.
De modiga kvinnliga agitatorerna blev inte sällan kallade horor när de höjde sina röster.
Och Rya-Rya hon badar naken hon, i öppningsscenen i Bara en mor. Och folkets blickar vänds mot henne, sedan bort - i oförståelse, i avsmak. Rya-Rya hamnar utanför och börjar putsa sitt rykte, putsar och anpassar, tills hon knappt mer existerar.
För jo, jag har läst min första Ivar-Lo.
Och personen Ivar-Lo har försvunnit, verket har framträtt.
All riktigt bra litteratur bygger på komplexitet, mänsklighet och jämställdhet. Och att påstå att män inte skulle kunna skriva trovärdigt om kvinnor är lika idiotiskt som att hävda motsatsen. Det blir en konserverande ojämställdhet blott i själva fördomen.
Förstås är människorna i boken inte jämställda, lika lite som kvinnorna i min roman är frigjorda, för hur skulle de kunna vara det? Men porträtten är jämställda, handlaget. Gestaltningen går över könsgränserna, det är väl så det ska vara. Ingen kvinnlig eller manlig författare, ingen bok för kvinnor eller bok för män. Utan bok för människor.

När jag tänker på min egen väg in i skrivandet så tänker jag en bild av en liten människa mot en mycket större, eller en liten människa mot en enorm, ofattbar verklighet, eller en liten människa inuti allt detta som är liv.
Bergets döttrar för mig var att sätta i perspektiv, att höja mig en bit över en skamset hukande kropp - en rörelse jag känner igen, känner i mig, planterad, icke-ifrågasatt, en självklar tystnad.
Var finns mina erfarenheter? Hur kan jag uppskatta dem, lyfta dem - se dem i ett större sammanhang. Nej jag pratar inte om mina erfarenheter, jo, jag pratar om mina erfarenheter som del av andras erfarenheter, tid på tid, kropp i kropp. Lager på lager - samhälle, människa, stad, ansikte.
Vad kunde det här livet ha varit?
Det tycks personerna i Bergets döttrar fråga. Det frågar också människorna i Bara en mor. Fast frågan lyfts inte ur kropparna, blir inte medvetna rop och protester mot en ordning som gör ont. Istället tjallar fadern på den agiterande sonen, överheten rycker på axlarna, det små och få människor gör är inte farligt.

Bergets döttrar skildrar envist det lilla livet - hur nu ett sådant definieras. Emilia som vill bli fackombud men ger upp innan kampen. Sofia som kastat sig utför slalombackar fastnar i hemmet. Karin - den skrattande, lysande, som tar livet med en klackspark - dör i barnsäng. Mina kvinnor i den så kallade periferin är så glada åt det här priset. De slår inte på några trummor, de kastar sig inte ut i virvlande forsar, äventyr - deras rörelser är små, osäkra, de vet inte vad de vill för de har inte lärt sig att vilja, de vet inte vad de får för de vet inte rättigheter.
Rörelsen är alltid denna: insikt-ifrågasättande-förändring. Ingen annan ordning är möjlig. Dessförinnan bör rättigheterna komma. Och någonstans mitt i allt kommer rösten-talet, och också gemenskapen, kollektivet.

Det finns ett särskilt skimmer över kvinnornas gemenskap.
I scenen då Rya-Rya ska begrava sin dotter följer Emili med henne, det blir ett litet äventyr, svartkantat men ändå med en förunderlig lyster och glädje i det mörka. Hur kvinnor kan stötta varandra. Hur männen och deras händer och deras vana att vara härskare förgör. Hur tradition och förväntningar förgör.

I Bergets döttrar är det Irma Frölander som öppnar luckorna inom Emilia Steen och Emilia faller, faller. Hon trodde hon stod på en yta, hon trodde det var möjligt att se sig själv, men en människa är rymd utan botten. Hon faller ljudlöst, ingen annan ser rörelsen. Efter mötet med Irma, en människa som behöver i en annan riktning än den “normala”, så luckras gränserna upp också för Emilia. Irma säger i en dröm: Om jag rör vid dig kommer du aldrig att bli densamma igen.
Karin och Sofia går armkrok i Norrby innan kriget - allting är möjligt! Sofia i slalombacken, på dansbanan. Hela hennes kropp är tydlig rörelse, rymd, vidder. Men hon fastnar alltså i ett kök. Borde hon inte kunna välja sin längtan?
Borde inte litteraturen vara fylld av kvinnor som spränger gränser, ifrågasätter, gör som de vill?
Men jag behövde se icke-valet när jag skrev boken. Omvärlden. Tiden.
Det är så lätt i det här samhället att själv blir bäste dräng.
Det är ju ett credo att vi väljer våra egna liv. Då uppmuntras vi också att lämna sammanhanget därhän. Då händer det något med oss, särskilt om vi är kvinnor födda och uppfostrade in i självföraktet.

En av mina stora idoler Nina Björk skriver i en krönika:

När det enskilda jaget lämnas därhän lämnas också vår förmåga att tänka jaget politiskt därhän. Det skapas en mur mellan mitt liv och mina tankar. En mur mellan det lilla livet och den stora världen. När det som borde skapas är broar mellan mina personliga erfarenheter och de politiska slutsatser jag drar av dessa. När det som borde skapas är en vilja och en förmåga att politisera erfarenheter.

När Rya-Rya ser maken, som jobbar hos tjurarna, hjälpa en granne att få dennes trasiga ko betäckt - tarmarna hänger ut ur djurets kropp - ser hon i en bild sitt eget liv. Detta blir inte en formulerad insikt, men det blir ett förakt, en sympati för och solidaritet med det skadade och utnyttjade. Utifrån detta kanske inte Rya-Ryas liv blir ett annat, men igenkännandet och raseriet, den erkända och uppskattade erfarenheten, förändrar på sikt.
Ivar-Lo talade om litteraturen som hörande samhället till, ingen överbyggnad på samhället. Fiktionen blottlägger längtan. Osäkerheten dränks plötsligt i ljus, inte nödvändigtvis förklarande. Litteraturen blir både revolt och smekning. Det fantastiska att ett liv kan få vara något mer än ett eget.
Så gör Emilis och Rya-Ryas resa något särskilt med mig. Rya-Rya håller i tömmarna, männen lämnas hemma, ty de sitter fast i sitt köns-och tidsbundna fängelse där omsorg och ömhet inte når ut i rörelserna. Olika ting förväntas av oss, det är en djup orättvisa. Men kvinnornas gemenskap är i mig en längtan. Om denna längtan - som är ett ljus - skriver jag. Och om kvinnors längtan att gå från tystnad till tal. Måste inte vara välformulerat, tydligt. Kan uttryckas i en plötslig lust att bada naken eller att måla spretiga grenar eller att lyfta banderoller mot himlen - agiterandet eller den mycket lilla protesten mot alla odds - kvinnor i ett regn av tomater och skällsord, som ändå inte ger upp.

Jag är extra glad att det här är ett fackföreningsrörelsens pris, det hör ihop med tematiken i det jag skriver, att få utrymme för sina behov, sin berättelse, rätten till röst, möjligheten att påverka, att slippa känna sig liten, maktlös. Att vara del av ett större.

Förutom att tacka LO på plats och Ivar-Lo i sin himmel och Moa i mitt hjärta vill jag också passa på att tacka min farmor och min dotter. Det går linjer, trådar, mellan oss, förändrande åt alla håll, ni hjälper mig båda, på helt olika sätt, att se, att skriva, att behöva, att slåss mot den inympade känslan av litenhet, den hukande kroppen inuti som vill sträcka ut sig.
Tack.


© Anna Jörgensdotter